
Titel: Den kalla elden
Författare: Arnaldur Indridason
Utgiven: 2012
Förlag: Norstedts
Omfattning: 287 sidor
Format: Inbunden
Genre: Kriminalroman
Bokens första mening: Han fryser inte längre.
Boken handlar om: Kommissarie Erlendur Sveinson har åkt på semester till sina barndomstrakter men det dröjer inte länge innan det förflutna börjar göra sig påmint. För många år sedan gick en grupp brittiska soldater vilse bland bergen när de överraskades av en snöstorm. I samma storm försvann också en ung kvinna och hennes öde väcker nu Erlendurs nyfikenhet. Vad var det egentligen som hände? Metodiskt söker han upp människor med kopplingar till kvinnan. Samtidigt påminns han om sitt eget barndomstrauma, dagen då hans bror försvann i en snöstorm på fjället...
Boken handlar om: Kommissarie Erlendur Sveinson har åkt på semester till sina barndomstrakter men det dröjer inte länge innan det förflutna börjar göra sig påmint. För många år sedan gick en grupp brittiska soldater vilse bland bergen när de överraskades av en snöstorm. I samma storm försvann också en ung kvinna och hennes öde väcker nu Erlendurs nyfikenhet. Vad var det egentligen som hände? Metodiskt söker han upp människor med kopplingar till kvinnan. Samtidigt påminns han om sitt eget barndomstrauma, dagen då hans bror försvann i en snöstorm på fjället...
Detta gillade jag med boken: Vid det här laget har det blivit en hel del böcker om Erlendur och det har alltid antytts en del om det stora trauma han upplevde i barndomen. Äntligen får man reda på lite mer om vad som egentligen hände när hans bror försvann på fjället. Som så ofta i Indridasons böcker vävs ett gammalt mysterium ihop med ett nutida sökande efter svar på gåtan. Denna gång är det ett försvinnande, som på grund av hans barndomsupplevelser, väcker Erlendurs intresse. Såväl glimtarna ur Erlendurs barndom som den nutida historien är spännande och även om man till viss del kunde föreställa sig vad som hade hänt så lyckas författaren vrida till det med extra liten knorr på slutet. Sedan så är jag väldigt förtjust det isländska landskapet och tycker att Indridason lyckas fånga det perfekt.
Detta gillade jag inte med boken: Jag måste säga att jag på ett sätt saknar de övriga poliser som porträtterats i föregående böcker. De tillför alla var sin liten del till en dynamisk helhet. Å andra sidan är det här Erlendurs privata uppgörelse med det förflutna och då får det bredare persongalleriet gärna stå tillbaka för en djupdykning i hans historia. Det öppna slutet gör mig gravt orolig över om det överhuvudtaget kommer att bli någon mer bok med Erlendur. Kanske har han spelat ut sin roll och det är dags för nya aktörer, men i så fall kommer han att vara höggradigt saknad!
Betyg: Läsvärd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar