Nobelpriset i litteratur, som jag har längtat...

Jaha, då var det alltså dags att presentera årets nobelpristagare i litteratur. Naturligtvis sitter alla bibliotekarier i spänd förväntan framför TV:n för att se Svenska Akademiens ständige sekreterare kungöra årets pristagare. När namnet avslöjas utbrister samtliga ett jublande ÄNTLIGEN! och det skålas glatt i champagne av finaste märke. Eller kanske inte…. På något sätt förväntas man som bibliotekarie tycka att detta är årets absoluta höjdpunkt, förutom möjligen bok- och biblioteksmässan då. I alla fall om man ska lyssna på vad låntagarna verkar tro.

Personligen har jag aldrig varit särskilt imponerad av eller engagerad i Nobelpriset. Förutom Selma Lagerlöf så har jag nog knappt läst en enda av författarna och några gånger har jag inte ens känt igen namnet på vinnaren. Och jag har definitivt aldrig utbringat några champagneskålar för att fira denna tilldragelse.

Det mest fascinerande med nobelpriset i litteratur tycker jag är hur många låntagare, så fort vinnaren kungörs, genast rusar till biblioteket för att låna verk av denne författare. Efter en halvtimme brukar det vara helt utrensat på hyllan. Vad är det som är så speciellt med att ha läst en nobelpristagare? Är det för att man ska kunna stoltsera med att man har gjort det? Är det extra fint att ha läst en nobelpristagare eller finns det någon annan orsak som jag inte begriper?

Jag tycker inte att en viss sorts litteratur är att betrakta som ”finare” än annan. Allt beror på vad litteraturen i fråga ger dig som läsare. Om du har läst ut en bok och känner sig tillfreds med läsupplevelsen, då spelar det ingen roll om det du läst är av en nobelpristagare eller Margit Sandemo*. Det viktiga är att läsningen har gett dig något, vare sig det är djupare funderingar om livets mening eller en stunds lättsam avkoppling.

 

* som enligt traditionell biblioteksanda tydligen är bland den värsta fullitteratur som finns.

OCH VINNAREN ÄR..... tadamdadam.... Mo Yan! (Aldrig hört talas om...)