Läsdagbok: Den kalla elden



Titel: Den kalla elden

Författare: Arnaldur Indridason

Utgiven: 2012

Förlag: Norstedts

Omfattning: 287 sidor

Format: Inbunden

Genre: Kriminalroman

Bokens första mening: Han fryser inte längre.


Boken handlar om: Kommissarie Erlendur Sveinson har åkt på semester till sina barndomstrakter men det dröjer inte länge innan det förflutna börjar göra sig påmint. För många år sedan gick en grupp brittiska soldater vilse bland bergen när de överraskades av en snöstorm. I samma storm försvann också en ung kvinna och hennes öde väcker nu Erlendurs nyfikenhet. Vad var det egentligen som hände? Metodiskt söker han upp människor med kopplingar till kvinnan. Samtidigt påminns han om sitt eget barndomstrauma, dagen då hans bror försvann i en snöstorm på fjället...

Detta gillade jag med boken: Vid det här laget har det blivit en hel del böcker om Erlendur och det har alltid antytts en del om det stora trauma han upplevde i barndomen. Äntligen får man reda på lite mer om vad som egentligen hände när hans bror försvann på fjället. Som så ofta i Indridasons böcker vävs ett gammalt mysterium ihop med ett nutida sökande efter svar på gåtan. Denna gång är det ett försvinnande, som på grund av hans barndomsupplevelser, väcker Erlendurs intresse. Såväl glimtarna ur Erlendurs barndom som den nutida historien är spännande och även om man till viss del kunde föreställa sig vad som hade hänt så lyckas författaren vrida till det med extra liten knorr på slutet. Sedan så är jag väldigt förtjust det isländska landskapet och tycker att Indridason lyckas fånga det perfekt.

 

Detta gillade jag inte med boken: Jag måste säga att jag på ett sätt saknar de övriga poliser som porträtterats i föregående böcker. De tillför alla var sin liten del till en dynamisk helhet. Å andra sidan är det här Erlendurs privata uppgörelse med det förflutna och då får det bredare persongalleriet gärna stå tillbaka för en djupdykning i hans historia. Det öppna slutet gör mig gravt orolig över om det överhuvudtaget kommer att bli någon mer bok med Erlendur. Kanske har han spelat ut sin roll och det är dags för nya aktörer, men i så fall kommer han att vara höggradigt saknad!
 

 

Betyg: Läsvärd

Läsdagbok: Häxans tid

 

 

Titel: Häxans tid

Författare: Árni Thórarinsson
Utgiven: 2012
Förlag: Bazar Förlag
Omfattning: 326 sidor
Format: Inbunden
Genre: Kriminalroman

 

Bokens första mening: I samma ögonblick som hans huvud träffade den steniga marken lade jag ifrån mig fjärrkontrollen och började fundera på den kärlek folk har till sina sällskapsdjur.


Boken handlar om: Journalisten Einar har blivit förpassad till den isländska landsbygden och har ärligt talat ganska tråkigt. Men plötsligt börjar det hända saker i den annars så stillsamma byn. En kvinna omkommer under mystiska omständigheter och en ung skådespelare försvinner spårlöst. Einars nyfikenhet är väckt och han försöker ta reda på vilka dessa personer egentligen var. Men det är inte alla som är så förtjusta i hans efterforskningar.

 

 

Detta gillade jag med boken: Det finns en slags svart och lågmäld humor i boken som jag gillar. Särskilt Einars relationer till personerna han har omkring sig, hans chef, kollega och även tillfälliga husdjur. Intrigen handlar egentligen mer om Einars försök att skapa sig en helhetsbild av offren, vilket så småningom leder fram till upplösningen, än om ett brottsfall som ska lösas på traditionellt sätt med hjälp av polismakten. Den senare känns i denna berättelse mer eller mindre reducerad till Einars informella informant. Handlingen är inte särskilt rafflande med häftiga actionscener, utan berättas i sakta mak utifrån Einars metodiska tillvägagångssätt. Av någon anledning känns det mer intressant än andra deckare jag läst på senare tid. Att jag sedan är väldigt förtjust i den isländska miljön, språket och sägnerna gör inte saken sämre.

 

 

Detta gillade jag inte med boken: Einar stöter på en hel del människor under sina efterforskningar och det var inte alltid det lättaste att hålla reda på vem som var vem, särskilt inte med tanke på det, åtminstone för mig, ganska så okända isländska namnbruket. Det märks lite att detta inte är den första boken om Einar, även om det är den första som utkommit på svenska. Det anspelas lite här och var på händelser ur Einars förflutna och man förstår att det förmodligen är sådant som hänt i tidigare böcker. Naturligtvis blir jag nyfiken och jag hoppas att även dessa böcker nu kommer att översättas. På grund av hur boken slutar kände jag mig lite snuvad på konfekten, det blev tyvärr lite av ett antiklimax. Jag är dock beredd att ge Einar ännu en chans, om det bara kommer ut fler böcker!

Betyg: Läsvärd